Traumarelaterade diagnoser


Efter en påfrestande händelse kan man uppleva en rad olika symtom/besvär. Om besvärsbilden uppfyller vissa kriterier kan man säga att ett syndrom har utvecklats och i de etablerade diagnosmanualerna (t ex DSM 5) finns de traumarelaterade diagnoserna beskrivna. De vanligaste är posttraumatiskt stressyndrom och akut stressyndrom.

PTSD, PTSS
(Post Traumatic Stress Disorder eller på svenska posttraumatiskt stressyndrom)

För att kunna få PTSD, måste man ha varit med om en yttre händelse där man exponerats för död eller hot om död, allvarlig skada eller sexuellt våld. Detta kan ske genom att man själv upplever händelsen eller att man bevittnar det som händer. Det kan också vara genom att man får kännedom om att närstående varit med samma typ av händelser. Symtomen delas in i 4 kategorier:

  1. Återupplevanden, t ex påträngande minnesbilder, mardrömmar, flashbacks
  2. Undvikande av sådant som kan påminna om händelse, t ex genom att inte vilja prata om det som skett eller genom att man försöker undvika tankar, minnen, känslor.
  3. Negativa förändringar i kognitioner och sinnesstämning, t ex genom svårigheter att minnas viktiga aspekter på det som hänt (amnesi), känslor av skuld och skam, depression.
  4. Överspändhet, t ex genom koncentrationssvårigheter, utbrott av ilska, sömnstörning, vårdslöst och självdestruktivt beteende

Diagnosen sätts bara om man har besvären och det gått mer än en månad efter det som hänt. Forskning visar att ungefär 6 % av Sveriges befolkning drabbas av PTSD någon gång under sitt liv (Frans, 2005)

ASD (akut stressyndrom)

Under den första månaden efter att en påfrestande livshändelse har inträffat kan vi inte sätta diagnosen PTSD. Den diagnos som det i så fall handlar om är akut stressyndrom. Symtomkategorierna är något annorlunda formulerade i jämförelse med PTSD, men i princip är det samma typ av besvär. För att sätta diagnosen ska man uppfylla 9 eller fler av 14 symtom, som är indelade i 5 kategorier (intrusion, negativ sinnesstämning, dissociation, undvikande, överspändhet).

Komplex PTSD

I diagnosmanualerna finns det inget som heter komplex PTSD, men det har blivit ett etablerat begrepp som ändå används i kliniska sammanhang. Om det är så att man blivit traumatiserad tidigt i livet, att det kanske är omvårdnadspersonerna som varit dem som utövat våld eller övergrepp, att det är påfrestningar som man blivit utsatt för under lång tid (t ex under uppväxten), så kan besvärsbilden bli just mer komplex. Man kan få problem med att hantera sina känslor (så kallad affektreglering), t ex att kunna slappna av eller att kontrollera sin aggressivitet eller ångest. Det kan också bli svårt att handskas med situationer som kräver att man står upp för sig själv (Herman, 1991).

Dissociation

Andra vanligt förekommande symtom hos traumatiserade personer kan beskrivas med begreppet dissociation. Det finns en rad dissociativa diagnoser, som dissociativ amnesi (minnesförlust), derealisation (overklighetskänslor), depersonalisation (att man själv är overklig). Den mest komplexa diagnosen är DID (dissociativ identitetsstörning), där personen utvecklat separata delar/identiteter av sin personlighet och i vardagen mer eller mindre växlar mellan dessa. I diagnosmanualen DSM 5 har man inte sorterat in dessa diagnoser tillsammans med andra traumarelaterade störningar, men det är ändå klart att svåra trauman är vanligt förekommande och att det finns ett samband.

Depression

Ofta talar man om depression när någon är ledsen, men depression inom sjukvården är något annat. Depression är inte en normal sorg eller ledsenhet, utan en sjukdom som ibland drabbar individer av känd eller okänd anledning. Personer med PTSD har ofta också depression, så kallad sekundär depression. Det går att behandla med medicinering, men återkommer lätt så länge patienten inte tillfrisknat från sitt PTSD-tillstånd. Diagnosen depression innebär nedstämdhet eller förlust av intresse, viktförändring, sömnproblem, rastlöshet eller hämning, energilöshet, obefogade känslor av att vara värdelös och/eller skuldkänslor. Man kan ha svårt att fatta beslut och ha mycket tankar om döden. Även tankar om självmord kan förekomma. Många som utför självdestruktiva handlingar gör det inte främst för att de vill dö, utan för att de vill undkomma svåra känslor. Den som medvetet skadar sig själv kan ofta göra det för att fly från störande känslor av äckel, ångest eller självhat. Självdestruktivitet kan ta sig många andra uttryck, t ex att inte bry sig om sig själv, att röka även om man inser att det är skadligt, att låta sig utnyttjas av andra i relationer, att använda droger, mm. För mer information om behandling vid depression se avsnittet om mediciner.