Krisreaktioner


Under en människas uppväxt behöver hon lära sig olika strategier för att lösa de problem hon kommer att stöta på under livet. Individen lär sig lösa problemen själv eller med hjälp av personer som finns runt omkring henne. Varje problem en människa löser skapar fler erfarenheter, kunskaper och strategier som hon kan använda för att lösa nya problem som uppstår. När en människa hamnar i kris, kan det sägas bero på att hennes tidigare erfarenheter och kunskaper inte räcker till för att hon ska förstå och hantera den situation hon hamnat i. Arbetslöshet, ekonomiska problem, sjukdomar, skilsmässor, ekonomiska problem och dödsfall är exempel på situationer som kan utlösa krisreaktioner. Traumatiska krisreaktioner kan utlösas av mer extrema situationer såsom en olycka, ett rån, en naturkatastrof eller en våldtäkt.

Varför reagerar vi olika?

Det kan finnas stora skillnader mellan olika individers upplevelser och reaktioner i svåra situationer. Samma händelse upplevs på skilda sätt av olika personer. Några av de viktigaste faktorerna för hur man reagerar är:

  • Den utlösande faktorn
  • Den privata, inre betydelsen
  • Livsfaser
  • Sociala förutsättningar och familjesituation

Den utlösande faktorn är av avgörande betydelse. Även om människor kan tolka samma situation på olika sätt, så finns det ändå händelser som är generellt mer påfrestande än andra. Särskilt psykiskt stressande är det när man är med om plötsliga och oväntade katastrofer med påträngande dödsfara. Än värre blir det om händelsen är orsakad av andra människors riktade illvilja, t ex vid ett rån eller vid ett övergrepp.

Den privata inre betydelsen påverkas av vilka tidigare erfarenheter man har i livet. Om man är van vid att få hjälp när man behöver är det kanske lättare att be om stöd när man behöver. Är man van vid svek och övergrepp, så är det lättare att uppleva sig kränkt även senare i livet.

I vilken livsfas man befinner sig i är också en viktig faktor för hur en person reagerar på en viss händelse. Påfrestningar som drabbar en 15-åring svårt kanske inte alls påverkar en 50-åring och tvärtom, eftersom de problem individen utsätts för får olika konsekvenser beroende på vilken del av livet man befinner sig i. Även dagsformen kan ha betydelse för hur man reagerar. Den som har en trygg och tillfredställande livssituation klarar i allmänhet påfrestningar bättre än den som har en tillvaro som också i övrigt är bekymmersam.

Sociala förutsättningar och familjesituation är andra omständigheter som kan ha betydelse. En väl fungerande familjesituation och/eller socialt nätverk i övrigt kan ge stöd åt den som hamnat i svårigheter, medan en mindre bra familjesituation kan störas ytterligare av att en medlem råkar in i en kris. Att vara ensam i en krissituation är ofta mycket svårt.

Krisens olika faser

Oavsett vilken utlösande faktor som orsakat krisen, så finns det stora likheter i förloppet. Man brukar dela in krisförloppet i chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och Nyorienteringsfas. Ofta beskrivs faserna som om de följer varandra i en bestämd ordning, men erfarenheter visar att den drabbade ofta växlar fram och tillbaka mellan dem. Faserna kan också delvis överlappa varandra.

1. Chockfasen varar alltifrån en kort stund upp till en vecka, ibland betydligt längre. Under chockfasen kan man ha svårt att känslomässigt ta till sig det som hänt. Det är egentligen en överlevnadsstrategi, som bidrar till att man klarar av att handla på ett adekvat sätt för att lösa den svåra situation man befinner sig i. Att helt och direkt acceptera verkligheten skulle kunna leda till att man som drabbad blir överväldigad av sin psykiska smärta och ångest. Ofta kan den drabbade utåt sett verka helt samlad, men under ytan kan det råda totalt kaos. I chockfasen har man svårt att ta emot och minnas den information man får. En del kan under chockfasen reagera starkt och avvikande, någon drabbas av panik eller blir paralyserad. Det är viktigt att komma ihåg att ingen reaktion är rätt eller fel, det är bara olika hur man reagerar.

2. Reaktionsfasen kan pågå i månader och inleds i och med att man börjar öppna ögonen för det som hänt och gradvis släpper in verkligheten. Ofta blir man då överväldigad av starka känslor som ångest, rädsla, skuld, skam och sorg. Frågan ”varför” och tankar om hur ”orättvist det är att det hände just mig” är typiska för denna fas. Mycket handlar om att förstå och finna mening med det som hänt. Tankar och beteenden blir ibland ologiska och kan ha ett orealistiskt innehåll, t ex ”det var för att min bror slog mig i magen när jag var liten som jag fick cancer i tarmen” eller ”andra ska förstå hur jag mår utan att jag ska behöva säga något”. Chockfas och reaktionsfas brukar tillsammans kallas den akuta fasen.

3. Bearbetningsfasen kännetecknas av att den drabbade på allvar börja inse verkligheten och sakta vänder sig mot framtiden igen. De starka reaktionerna avtar, gamla aktiviteter återupptas och det kan åter kännas viktigt att göra nya erfarenheter. Man lär sig leva med det som hänt. Det går att skratta igen och ett samtal, arbetet eller ett biobesök kanske får en att glömma det som hänt för en stund.

4. Nyorienteringsfasen har inget egentligt slut. Det som har hänt blir ett minne bland andra minnen och man återvänder till ett mer normalt liv med återupprättad självkänsla. Man ser det som hänt som en erfarenhet som trots allt gett en ny insikt som förändrat livet också i en positiv riktning. När något inträffar som påminner om det som utlöste krisreaktionen kan dock starka känslor fortfarande aktiveras.

Krisreaktioner är ingen sjukdom

De flesta känner förtvivlan, tomhet, övergivenhet, ensamhet och vanmakt när de får besked om svåra sjukdomstillstånd eller dödsfall. En krisreaktion är en normal reaktion och inget sjukdomstillstånd. Ibland kan det ändå kännas som om man håller på att bli psykiskt sjuk. Den akuta krisfasen är en smärtsam erfarenhet. Men krisreaktionen är i grunden sund och många menar att kriser är en förutsättning för utveckling och mognad. Livet blir sällan som det var innan den händelse som utlöste krisreaktionen. Många kan uppleva att de får en lite annorlunda syn på livet. Vissa saker känns viktigare, andra känns mindre viktiga än tidigare. Det är inte ovillkorligen så att livet blir sämre.