Traumatisering


Om man är med om en händelse som är så psykiskt påfrestande att man inte klarar av att hantera sina upplevelser av till exempel hjälplöshet eller skräck, kan man säga att erfarenheten inte blir psykiskt integrerad. Det kan yttra sig som tankar och känslor som handlar om att ”det som händer inte är sant” eller ”det händer inte mig”. Denna svårighet att ta till sig verkligheten är på ett sätt kärnan i det som kallas psykiskt trauma.

Händelser som på ett våldsamt och plötsligt sätt innehåller ett påtagligt hot mot livet för den drabbade själv eller någon närstående kan vara extremt stressande. Det kan leda till en mängd olika reaktioner som inte alltid går över av sig själv och som kan få en del personer att inte längre fungera som tidigare. Besvären kan för några visa sig omedelbart efter händelsen. För andra kan det dröja flera år innan symtomen debuterar, ofta i samband med någon annan stressfylld händelse. En del personer klarar av att hantera följderna på egen hand, eller med hjälp av anhöriga som utgör stöd. Men många gånger behövs professionell hjälp och en strukturerad behandling.

Efter traumatiska händelser kan man utveckla akut stressyndrom, fobier, kroppsliga besvär, depression, tvångssymtom samt självmedicinera med alkohol eller droger. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är dock den mest karaktäristiska psykiatriska diagnosen om man har varit med om en överväldigande traumatisk händelse.